En sista reflektion kring Candide
Carl von Linné och Carl Michael Bellman - två kända svenska "Carl" från 1700-talet
A) I tidigare reflektionsuppgifter har du redan skrivit kort om typiska drag från upplysningen i Candide. Utveckla och gör en grundlig genomgång av vilka upplysningsdrag du kan finna i boken. Hänvisa till boken genom citat eller referat för att stödja dina påståenden. Visa också på vilka upplysningsdrag du lyfter fram.
Använd dig av litterära begrepp (exempel på litterära begrepp: satir, epik, lyrik, protagonist, pikareskroman etc). (VG max) Skriv ca 1 sida, 1 1/2 radavstånd.
B) Fundera över om du kan finna olika innebörder (betydelser eller meningar) i boken Candide. Kan man läsa och tolka boken på olika sätt? Om, vilka tolkningar finner du? Hänvisa till texten för att finna stöd för dina tolkningar. Skriv så pass utförligt att en person som inte har läst boken begriper din analys och dina reflektioner. Skriv ca en sida, 1 1/2 radavstånd. (MVG)
Kom ihåg att svaret ska mejlas till: [email protected].
7) Kyrkans män beskrivs som lyckliga på utsidan, men olyckliga på insidan. De utstrålar något tryggt och tjänar bra med pengar, alltså har de en ganska hög status hos folk. Men innerst inne vill de ”slå huvudet mot väggen”. Giroflée beskrivs som deprimerad och han vantrivs som munk, och han påstår att även alla andra munkar är i samma sits. Men utåt visar ingen sitt missnöje och Candide säger till munken; ”hälsans friska färg strålar på era kinder och hela ert ansikte talar om lycka.” Varför de betraktas vara så olyckliga tror jag är därför att många kanske har, såsom Giroflée, blivit tvingade av sina föräldrar/släktingar att bli munk för pengars och status skull. Jag tror aldrig att man kan bli lycklig av att tvingas göra någonting som någon annan har bestämt åt en.
Voltaires relation till kyrkan är mycket negativ. Han är hela tiden kritisk mot den och det beskrivs tydligt när Candide besöker Eldorado. Det feodala samhället, krigandet och kyrkan är de saker som Voltaire sätter sig emot. Jag har uppfattat det som att hela boken bygger på den ironin emot dessa olika saker som författaren ser på med kritisk blick. Han driver med samhället och kyrkan för att visa att deras sätt att förhålla sig inte är hållbart.
Kvinnornas situation upplever jag som mycket speciell. De blir ofta våldtagna, förnedrade och lurade. Det verkar som att de har ett mindre värde än männen men det upplevs inte som något onormalt. Det känns inte heller som att kvinnorna tycker det är så konstigt då jag inte får känslan av att de bryr sig så mycket.
8) Pococurante är omringad av dyrbarheter och är mycket förmögen. Ändå är han olycklig. Jag tror att Voltaire är ute efter att förmedla att perfektionism inte leder direkt till lycka. Att leva i den bästa av världar behöver inte nödvändigtvis göra en lycklig. Jag tycker att boken har känts som ironisk mot en utopi. Under bokens gång har Candide talat om Eldorado, landet där ingenting ont finns och där bara lycka uppnås. Pococurante känns som en mer realistisk, dock pessimistisk typ, som Voltaire vill förmedla motsatsen till Candide; vi lever inte alls i den bästa av världar. Voltaire ansåg en utopi som omöjlig att förverkliga och det lyser igenom tydligt tycker jag. Jag uppfattar kapitlet som en pik mot Leibniz teori.
9) Jag tror att Voltaire menar att om man varit med om en rad olika olyckor och känt på smärta och lidande så kan man lättare njuta av livet och vara tacksam för det. Pangloss ändrade inte sig därför att han trodde så starkt på sin teori och var säker på att vad som än skulle ske, så skulle det alltid finnas något ljus i slutet av tunneln. Med det onda kommer alltid något gott även fram som man kan ta lärdom av.
Candides uttalande ”låt oss nu odla vår trädgård” tolkar jag som att Voltaire menar att man måste odla/så sina egna tankar och filosofier för att kunna stå på sina egna ben, som enligt upplysningens epok var ett av människornas ideal, och på så sätt skapa sig en uppfattning om världen och tillåta sig att själv tänka fritt. Man måste bilda sig egna erfarenheter och vårda dem så att de inte vissnar. Att vara beroende av någon annan och dennes teori är enligt Voltaire, samt upplysningstänkandet, inte en lika bra som att vara en självständig individ. Att odla i trädgården ser jag som en metafor till att så nya tankar och idéer för att sedan hålla dem vid liv genom att tro på dem.
